JÄMSTÄLLDHET  
 
● STARTSIDA
● FAQ AIKIDO
● SÖK KLUBBAR
● OM AIKIDO
● OM FÖRBUNDET
● KALENDARIUM
● FUNKTIONÄRER
● DOKUMENT
● PROTOKOLL
● MEDIA
● UNGDOM
● JÄMSTÄLLDHET
● UTBILDNING
● AIKIDOBILDER
● BIDRAG
● LÄNKAR
● VERKTYG
● GRADERING
 
INTERVJUER
● LEIF SUNJE
● URBAN ALDENKLINT
● LINDA HOLIDAY
● KAYLA FEDER
● PIA MOBERG
● MICHELINE TISSIER
● PAT HENDRICKS
● MARIA MOSSBERG
     AHLSTRÖM
● ANNA STENSLAND
     SPANGFORT

JÄMSTÄLLDHET OCH AIKIDO

Jämställdhet 20122012 års satsning "Jämställdhet 2012"

Med anledning av Jämställdhet 2012 startade vi denna flik på webbplatsen som även framgent ska handla specifikt om jämställdhetsfrågor.

Introduktion

Jämställdhet – jämlikt förhållande mellan könen, med samma rättigheter och skyldigheter för både kvinnor och män. I Sverige antogs den första jämställdhetslagen 1979.

Svenska Aikidoförbundet och dess förbundsstyrelse anser att jämställdhet mellan män och kvinnor borde vara en självklarhet. Arbetet med detta är ständigt i en pågående fas och när det gäller att tilldela uppdrag både inom och utanför styrelsen är detta en av de aspekter som tas i beaktning. Det är såklart vår förhoppning att så även sker på klubbnivå.

Aikido som idrottsutövning har flera unika drag, men ett av de finaste är just möjligheten att alla får träna och lära tillsammans oavsett kön och ålder. Detta anser vi inom förbundsstyrelsen vara ett av aikidons starkaste varumärken.

Trots detta brottas vi inom den svenska aikidogemenskapen med en del jämställdhetsmässiga problem. Frågeställningar som vi inom förbundsstyrelsen tror att alla utövare är medvetna om och då kanske särskilt klubbledare på olika nivåer. Hur kommer det sig att vi inom svensk aikido har så få kvinnliga instruktörer trots att kvinnor utgör en stor del av den svenska aikidogemenskapen.

Syftet med denna webbsida är tvåfaldigt. Dels ska den fungera som inspiration för alla delaktiga inom aikido vare sig du är klubbledare, tränande eller förälder. Men syftet är också mycket större – nämligen att sätta fingret på något som vi inom förbundsstyrelsen upplever som ett problem och som vi vet att även många av våra medlemmar gör.

4R-metodenUppdaterad 2017-04-04

Inom kommunal verksamhet arbetades det under 90-talet fram ett material för att öka jämställdhet mellan pojkar och flickor inom förskola och skola. Detta material kom med tiden att kallas för 4R där R:en stod för;

  • Representation – Räkna och kontrollera hur många killar/tjejer, män/kvinnor det finns representerat inom föreningens olika områden.
  • Resurser – hur fördelas resurserna mellan könen inom föreningen.
  • Realia – Analysera resultaten från de två första punkterna, finns det tydliga könsmönster i föreningen? Behöver något förändras?
  • Realisera – Resultatet av analysen och sammanställningen ska skapa en handlingsplan för att få en bättre jämställd förening.

Så småningom blev detta material adopterat av Riksidrottsförbundet samt dess specialförbund. Idag finns flera förbund som valt att arbeta med 4R eller liknande material för att höja medvetenheten kring jämställdhetsfrågor.

4R-metodenFörbundsstyrelsen har valt att prova på den här metoden och har tillsammans med en utbildare från SISU-idrottsutbildarna haft en work shop för att prova på och se i praktiken vad 4R är för något och hur det kan fungera. Det är vår bedömning att det är ett väldigt användbart material. Det är enkelt, tydligt och viktigast av allt – det tydliggör eventuella problem inom aktuell verksamhet som är värda att titta närmare på.

Vill du och din förening arbeta med jämställdhet och vill prova 4R så har ni arbetsmaterialet här: Lärgruppsplan 4R-metoden

Det finns också en sida på jamstall.nu Denna länk öppnas i nytt fönster som beskriver 4R-metoden.

Vad säger ansvariga inom förbundet?

År 2012 utropades till jämställdhetens år. Med anledning av detta gjordes ett antal intervjuer med kvinnliga instruktörer. Dessa finns längre ner på denna sida.

Urban AldenklintLeif SunjeVi tyckte det skulle vara intressant att höra vilka åsikter de ytterst ansvariga inom förbundet har om vårt jämställdhetsarbete. Så därför har Patrik Unné på förbundsstyrelsens uppdrag slutfört arbetet med att ställa frågor till Leif Sunje, förbundets ordförande, och Urban Aldenklint, sammankallande i graderingskommittén.

Nu när vi i mars 2015 publicerar dessa intervjuer så har det gått ansenlig tid, men vi tycker ändå att det fortfarande är såväl aktuellt som läsvärt.

Leif Sunje svarar på frågor

Svenska Aikidoförbundet:
Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Leif Sunje:
Absolut! Så är det. Allra helst skulle det vara en icke-fråga, dvs så självklart med jämställdhet att det inte skulle behöva diskuteras.

Svenska Aikidoförbundet:
Antalet medlemmar i förbundet minskar och en redan underrepresentation av kvinnor urholkas än mer. Vad anser du, som i viss mån är en offentlig person inom aikidosfären, att man borde göra för att försöka öka antalet kvinnliga utövare och vad behövs för att få kvinnor att stanna kvar inom aikido?

Leif Sunje:
Vi behöver jobba på flera nivåer. Andelen kvinnliga medlemmar i förbundet har legat på ca 30 procent de senaste fem åren. Andelen kvinnliga medlemmar som erhållit dangrad har varierat mellan 16-23 procent de fem senaste åren. Detta rimmar inte. Inte nog med att vi har en för låg andel kvinnliga medlemmar som det är – vi lyckas ej heller behålla och uppmuntra de medlemmar vi har till att ta dangrad. Och, då vi inte gör det lyckas vi ej heller på sikt nå högre andelar kvinnliga utövare med 5 och 6 dan.

Självklar medvetenhet att ge kvinnor och män lika mycket undervisning och lika mycket plats som lärare eller uke i undervisningen. Visa på kvinnliga förebilder i samma utsträckning som män. Sök att se och förstå varje individ och medvetandegör dig själv som ledare och med-utövare. Detta är konkreta saker vi kan jobba med dagligen.

Svenska Aikidoförbundet:
Styrelsen har låtit intervjua en mängd kvinnliga senseier. Ett återkommande svar på hur de upplevde att män och kvinnor särbehandlas under träningarna är genom Uke-rollen och då att män i större utsträckning används som Uke. Vad tänker du om detta?

Leif Sunje:
Vi vill att vår aikidomiljö med självklarhet ska vara jämställd och en viktig del är att kvinnor likväl som män är uke i undervisningen. Förbundets arbete med jämställdhetsåret har fått mig att reflektera över situationen i min egen klubb och agera aktivt för ett likvärdigt förhållningssätt till både män och kvinnor när det gäller coachning och förväntningar. Det innebär också att medvetet ge både män och kvinnor uke-rollen i den dagliga träningen.

Svenska Aikidoförbundet:
En annan sak som kom fram i intervjuerna är vikten av kvinnor som förebilder inom aikido. Det är ett faktum att ju högre upp i graderna man kommer desto färre kvinnor finner man bland dem som fått sig tilldelat 5:e och 6:e Dan. Vad är dina tankar om detta?

Leif Sunje:
För att det ska bli fler och på sikt en högre andel kvinnliga utövare med 5 och 6 dan behöver vi som vi tidigare berört rekrytera, behålla och motivera utövare med en självklar medvetenhet om jämställdhet.

Det handlar dock inte om särbehandling. Det är inte fråga om att förbundets graderingskommitté ska kvotera upp antalet kvinnliga utövare med 5 och 6 dan. Det vore en ordentligt grov förolämpning mot alla utövare. Dangrader är mått på kompetens och 5 och 6 dan är inga undantag.

Vad det handlar om är att kvinnor ska få lika mycket coachning och med samma förväntningar på sig som männen. Alla ska tas på lika mycket allvar. Var och en ska uppmuntras och ses. Först då kan vi skapa förändring och det ger och kommer att ge resultat. Låt oss vara uthålliga i detta.

Urban Aldenklint svarar på frågor

Svenska Aikidoförbundet:
Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Urban Aldenklint:
Tiderna ändras. Idag finns det kvinnor på elitnivå som brottas i olika grenar, boxas och vinner medaljer inom de mer ”fysiskt tuffa” sporterna inom vårt förbund. Så såg det inte ut när jag började träna.

Vi lever enligt mitt tycke i ett tidevarv där andra värden än PRESTATION har svårt att få uppskattning, ett ganska kyligt samhälle. Att få männikskor att engagera sig ideellt i föreningar blir svårare och svårare oavsett kön, religion eller annat som kan skilja oss åt. Vi är mer nogräknade med vad vi får för det vi satsar.

Så aikidon måste hitta vägar att visa upp vad som utmärker oss och skiljer oss från andra sporter. Att visa ”vår farlighet” med tuffa kast ed gör andra bättre och känns inte heller som harmoni direkt. Å andra sidan har vi försökt med PR-satsningar i Iyasaka där vi bytt ut allt hårt mot mjuka ord som samarbete, intuition, känsla mm. Tyvärr gör även andra det bättre också.

Jag tror människor blir smittade av ärligt och djupt engagemang. Kan vi lägga till trevlig miljö, seriöst ledarskap tex så hjälper det. Janne Nevelius pratar ibland om att förmedla hur hälsosamt aikido kan vara. Det tankarna bör gå att utveckla.

När det gäller jämställdhet måste jag också påpeka att det är mycket mer än ett könsperspektiv.

Svenska Aikidoförbundet:
Antalet medlemmar i förbundet minskar och en redan underrepresentation av kvinnor urholkas än mer. Vad anser du, som i viss mån är en offentlig person inom aikidosfären, att man borde göra för att försöka öka antalet kvinnliga utövare och vad behövs för att få kvinnor att stanna kvar inom aikido?

Urban Aldenklint:
Om jag visste det skulle jag skriva en bok i ämnet och bli miljonär.

Det gick en kurs på Bosön för många år sen som hette ”Att träna tjejer”. Det var en helgkurs som hade en del bra saker att lära ut. Bl a följande - ”Tjejer relaterar, grabbar presterar”. Om man kan omsätta de tankarna i sitt arbete så tror jag det kan vara av värde.

1981 när vi öppnade Iyasaka bestämde Uffe och jag att alla som kom skulle få en kram när de kom in i dojon, man som kvinna, ung som gammal. Fungerade perfekt. I dag möts man ofta av misstänksamhet och ibland ren aggression om man gör så. Vårt behov av integritet och skydd är av en helt annan art idag än när vi startade. Så vi måste hitta andra sätt att visa nya medlemmar att de är ”sedda och omtyckta”.

I övrigt tror jag att man ibland frågar fel folk såna här frågor. De som är kvar i träningen år kanske inte rätt folk att fråga. De tjejer som inte kommer till oss alls borde man fråga om vad som är fel i vår marknadsföring och de tjejer som lägger av i början när de kommit till oss vore också intressant att höra om varför. Vi som är kvar, man som kvinna, är ju redan ”frälsta” och svarar nog därefter.

Svenska Aikidoförbundet:
Styrelsen har låtit intervjua en mängd kvinnliga senseier. Ett återkommande svar på hur de upplevde att män och kvinnor särbehandlas under träningarna är genom Uke-rollen och då att män i större utsträckning används som Uke. Vad tänker du om detta?

Urban Aldenklint:
Jag har genom åren ibland fått kritik för att jag ofta har tjejer som ukes på uppvisningar och läger, en del har tyckt att det ser fel ut när stor gubbe kastar runt liten tjej. Men det är helt medvetet från min sida. Iyasaka har ett gäng tjejer som kan ta ukemi för i stort sett vem som helst. Och det ser de nya tjejerna och killarna. Att visa hur en tjej klarar kraften från en stor bullrig skäggig karl (jag tex) på ett inte bara funktionellt, utan även vackert sätt är även det en del av helheten, inte bara att tjejen ska kunna kasta killen. Det är trots allt samarbete och harmonisering aikidon i mitt tycke har som främsta ide, inte realistiskt självförsvar.

Utomlands är mitt sätt att hantera tjejer som ukes ibland totalt otänkbart innan jag visar att det går utmärkt och jag är stolt över många tack från tjejer i olika länder för att jag visat att det går.

Svenska Aikidoförbundet:
En annan sak som kom fram i intervjuerna är vikten av kvinnor som förebilder inom aikido. Det är ett faktum att ju högre upp i graderna man kommer desto färre kvinnor finner man bland dem som fått sig tilldelat 5:e och 6:e Dan. Som sammankallande i graderingskommittén vad är dina tankar om detta och vad kan graderingskommittén göra annorlunda för att säkerställa än fler kvinnor med höga grader inom svensk aikido?

Urban Aldenklint:
Graderingskommitten och graderingssystemet har inte formellt olika måttstockar för kvinnor och män. Jag tror inte det skulle uppskattas av nån. Vad vi kan göra ( och det görs) är att vid gradering försöka ta en viss personlig hänsyn inom systemets ramar. Vi är dock bara människor och därför är det bra att det alltid vid danexaminering är tre examinatorer, det en inte ser ser en annan. Men till syvende och sist så ger oss graderingssystemet inte möjlighet att helt särbedöma någon.

Men vi har Fukushidoin/Shidoinkursen där vi bl a diskuterar såna här frågor ur graderingssynpunkt och det är där vi kan väcka ledarnas uppmärksamhet kring dessa frågor ty jag tror att det är ute på klubbnivå det vikigaste arbetet med dessa frågor bör utföras, dvs långt innan det är dags för dangraderingar eller utnämningar.

Intervjuer med framstående kvinnliga instruktörer
Linda HolidayLinda Holiday, presentation

Linda Holiday – chefsinstruktör vid Aikido of Santa Cruz (Kalifornien) – påbörjade sin karriär inom aikido 1970. Hon åkte till Japan första gången 1973. Under de nästkommande åtta åren spenderade hon nästan tre år i Japan. Där tränade hon mestadels vid Kumano Juku Dojo i Shingu (där förra chefsinstruktören var Michio Hikitsuchu sensei och den nuvarande är Motomichi Anno sensei).

Linda Holiday erhöll 6:e dan 2005 och undervisar regelbundet i USA och i Europa. Hon betonar vikten av att integrera fysisk såväl som spirituell träning i aikido. Hon har skrivit en bok om aikido tillsammans med sin tränare Motomichi Anno sensei, som kommer att publiceras hösten 2013.

För mer info se www.aikidosantacruz.org Denna länk öppnas i nytt fönster.

Anna Stensland Spangfort gjorde intervjun på engelska sensommaren 2012. Patrik Unné har gjort den svenska översättningen.

Välj språk för att läsa intervjun:
Choose language to read the interview:

Linda Holiday, intervjun

Svenska Aikidoförbundet:
2012 har styrelsen för Svenska Aikidoförbundet valt att utropa till jämställdhetens år. Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Linda Holiday:
Först och främst, jag tycker att det är fantastiskt att Svenska Aikidoförbundet tar upp det här som ett ämne. Jämlikhet mellan könen är bra på alla sätt och vis, och bra för aikido också. Det faktum att aikido inte är baserat på kön, storlek eller fysisk styrka gör det tillgängligt för alla. Aikido i sig självt når sin fulla potential genom att se till så att alla människor, oavsett storlek, styrka, kön eller personlighet har lika stor tillgång till det.

Aikidons centrala element om harmoni, handlar om att föra samman olikheter. Harmoni är inte att alla är likadana. Harmoni betyder att skapa, och ha respekt och harmoni mellan saker som är olika.

Varje människa borde behandlas som en individ inom aikido, och ges samma respekt, mängd uppmärksamhet och kvalitativ undervisning under träning. Även samma mängd hänsyn inför ens individuella styrkor och behov. Människor borde inte kategoriseras enbart som man och kvinna och sen behandlas olika utifrån vilken kategori de tillhör. Det är fel, och det är inte logiskt, eftersom alla människor är unika.

En del individer är timida eller saknar självförtroende, och som instruktör måste man arbeta med dem, stödja, utmana och ha höga förväntningar på dem. En del människor på andra sidan spektrat är allt för aggressiva och upptäcker att de inte kan utföra aikido eftersom de försöker putta omkring andra människor. Varje persons styrkor måste respekteras, och svagheter måste vändas till styrkor. Om någon använder sig av allt för mycket fysisk styrka och är oförmögen att känna och anpassa sig till andra, då är hans eller hennes framtida styrka sensitivitet. Jag känner att rollen som god instruktör är att se människor som de verkligen är, och att sen vårda och utmana dem på det sätt som låter dem utvecklas fullt ut som aikidokas.

Om man tänker på aikido som en sport eller som en fysisk färdighet att bli så bra som möjligt i, så kan det leda till en ganska snäv sportmannamässig mentalitet. Fokuserad på att vinna något – tävlingar, medaljer eller troféer – att vara bättre än någon annan. Det är bra att vi inte har troféer inom aikido! Om vi tänker på aikido som något som människor är bättre på om de är stora, eller män, så tror jag att vi missar själva poängen med aikido. Den ursprungliga läran inom aikido handlar om kraft genom harmonisering, kraften som finns i själen och i anden. Det handlar inte om tävling och fysisk kraft.

När människor pratar om män och kvinnor inom aikido, så pratar de ofta om kvinnor som om alla kvinnor är små, och diskuterar sen skillnader utifrån denna premiss. Men det är enbart ett statistiskt genomsnitt. Det finns många enskilda kvinnor som är större än männen som de tränar samman med, och många som är fysiskt starka. Och om man tänker på att vara liten som en nackdel, så är det en missuppfattning av aikido i sig självt.

En av mina aikidoinstruktörer var Terry Dobson, en amerikansk man som har bott på Aikikai Hombu Dojo och studerat som uchi deshi under O´sensei. Terry brukade ibland komma och undervisa i min dojo i Kalifornien, efter att han kom tillbaka efter sina år i Japan. Han berättade många inspirerande historier om O´sensei. Terry var en ganska stor man, men han var alltid väldigt uppmuntrande till kvinnorna i dojon och personer som var små rent fysiskt. Terry berättade för oss att hans erfarenheter med O´sensei lärde honom att storlek är helt irrelevant för att utföra aikido. Jag minns hur Terry tittade rakt in i ögonen på en av de minsta kvinnorna i min dojo och sa till henne väldigt intensivt.
– Storlek har absolut inget att göra med aikido! Du är precis lika stor som alla andra!
Han var väldigt övertygande.

Det har varit viktigt för mig att söka erfarenheter med instruktörer som personligt förstått att aikido inte är baserat på storlek, styrka eller kön. Aikidoträning har extraordinär potential. Det måste komma till stånd fortsatt utveckling, om vi vill gå från idealen till att faktiskt realisera dem inom aikido.

Svenska Aikidoförbundet:
I samhället i stort så behandlas män och kvinnor olika på grund av deras könstillhörighet. Vad är dina tankar om detta om du tänker på män och kvinnor under träning.

Linda Holiday:
Det är ett stort ämne och en stor fråga. Det beror på vem och var du är. Jag tror att kvinnor och män, för det mesta, behandlas lika i min egen dojo.

Jag tänker på det faktum att det kan finnas både interna och externa faktorer som kan hålla tillbaka kvinnor från fullständigt deltagande i aikido. Om kvinnor erhåller mindre instruktion än män under en träning, så är det ett externt hinder. Om kvinnliga ukes inte används lika ofta som manliga ukes under uppvisningar, och kvinnor därför syns mindre under träning, så är det ett externt hinder. Sen finns alla interna hinder, som kan vara vår egen känsla och förförståelse, och den socialisering som vi alla lär tidigt i livet. Kvinnor i alla storlekar kan ha internaliserat en förutfattad mening om sig själva såsom sämre eller svagare, eller som någon mindre självsäker. Många kvinnor som jag känner lider av tvivel över dem själva, kritiserar sig själva, eller saknar förtroende över den egna fysiska förmågan. Detta är interna hinder.

Men ibland, om du förändrar de externa faktorerna, så kan du påverka de interna faktorerna. Till exempel, jag är en stor förespråkare för att kvinnor ska användas som ukes. När jag undervisar, så försöker jag ropa upp både män och kvinnor, så jämt som möjligt. Detta för att kvinnor ska synas ta ukemi vid visandet av en teknik. Jag tror att om kvinnor syns ta ukemi så kan vi påbörja en förändring på hur vi ser på kvinnliga aikidokas, i en positiv riktning. Under årens lopp har jag kommit att känna så starkt för detta att jag tar upp det med besökande instruktörer som jag bjudit in för att undervisa i min dojo. Även om de är seniorer till mig, så frågar jag dem artigt om de vill tillse att använda sig av både män och kvinnor som ukes när de undervisar i min dojo. Det krävdes mycket mod första gången jag frågade en besökande instruktör. Jag sätter stort värde på traditionell etikett och artighet, och jag tränade flera år i Japan, där man ur ett artighetsperspektiv generellt inte ber om något. Men jag tycker att den här frågan om kvinnliga ukes är så viktig så nu för tiden frågar jag! Jag säger till den besökande instruktören.
– Tack i förväg för att du inkluderar kvinnor som ukes. Det kommer betyda väldigt mycket för kvinnorna här, och för männen med, att se vår lilla gemenskap representerad på ett likvärdigt sätt.
De flesta instruktörerna har reagerat på ett väldigt positivt sätt.

Under åren så har jag också funnit det värdefullt att ibland undervisa enbart kvinnor, att stärka kvinnors deltagande i aikido. Nu för tiden så undervisar jag ett årligt återkommande läger för kvinnor tillsammans med Penny Sablove, som har en dojo i San Francisco. I många dojos är kvinnor fortfarande en ganska liten minoritet. Att vara en minoritet innebär att för det mesta så ser man inga andra som är som en själv. Det ändras när man har läger för kvinnor. I alla fall för en dag, när kvinnor kommer från flera olika dojos och fyller mattan. Den dagen är det väldigt uppenbart att kvinnor tränar aikido, gör allt inom aikido, de är duktiga på aikido, de kämpar med aikido och ger varandra stöd genom sin närvaro. Så läger för kvinnor är användbara verktyg, då de stärker många kvinnor.

Det var en ung israelisk kvinna som närvarade på ett läger för några år sedan. Från början var hon skeptiskt till idén om ett läger för kvinnor. Jag kan förstå det, från början hyste jag tvivel också. Men hon hade en oväntad upplevelse under lägret och hon skrev till oss om det efteråt. Hon sa att under lägret förstod hon att det var något som hon normalt gjorde i sitt eget huvud, när hon tränade med männen i sin egen dojo. Hon märkte att hon vanemässigt ville imponera på dem, jämföra sig själv med dem och hon kom plötsligt på att dessa tankar var något extra och onödiga, och att det var befriande att släppa dem. För henne var det en signifikant erfarenhet, att bara vara den hon är, utan att tänka på hur det skulle uppfattas av männen runtomkring henne. Hon blev så exalterad över det här, så när hon kom tillbaka till Israel så organiserade hon själv ett läger enbart för kvinnor.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad tror du är de största skillnaderna på hur män och kvinnor behandlas under Keiko?

Linda Holiday:
Det varierar så mycket från dojo till dojo att jag inte riktigt kan svara på den frågan, förutom att än en gång nämna att kvinnor ofta är i minoritet i dojos och att i vissa dojos, erhåller kvinnliga tränande mindre instruktion och hjälp än männen. Förhoppningsvis är vi i en positiv process, en historisk förändring mot jämlikhet.

När jag tränade i Japan under 70-talet, så kändes det för mig som om förväntningarna var mindre på kvinnor som tränade aikido, att kvinnorna inte förväntades träna lika hårt eller utveckla samma höga nivå av skicklighet. Det är nästan 40 år sedan, och japansk kultur har förändrats en hel del sen dess. Vid den tiden i Japan, så förväntades en kvinna som blivit 25 år att gifta sig, annars var det skandal. Efter giftermålet, så skulle hon upphöra med de aktiviteter som hon sysslade med utanför hemmet. Så kvinnor som kom till dojon förväntades inte stanna särskilt länge. Det måste bidragit till idén om att kvinnor inte var seriösa elever.

Jag tyckte att den aspekten av japansk kultur var deprimerande. Men som utlänning så var inte det applicerbart på mig personligen. Jag var en ung amerikansk kvinna, väldigt entusiastisk inför aikidoträning och jag gjorde sådant som japanska kvinnor inte förväntades att göra. Och som tur var, min erfarenhet från träningen i Shingu, vid Kumano Juku dojon, var att jag blev tagen seriöst som en studerande av aikido. Jag kände det inte som att mina instruktörer gav mig mindre för att jag var kvinna. Jag upplevde det som att jag sågs som en person, uppskattades, lärdes och utmanades. Det var väldigt mycket hård träning och jag uppskattade möjligheten att få lära.

Svenska Aikidoförundet:
Skulle Du kunna vara så snäll och ge ett exempel, om det någonsin hänt, när du senast upplevde problem under träning – som enligt Dig – mestadels kom av det faktum att Du är kvinna.

Linda Holiday:
Jag tror att det svåraste som jag varit tvungen att hantera, som kvinna inom aikido, var erfarenheten av sexuella trakasserier. Det var väldigt nedslående att bli sedd som kvinna i första hand, att bli sedd som en potentiell sexuell erövring, när jag enbart ville träna seriöst. Jag är väldigt glad att jag inte lät dessa trakasserier stoppa mig från att fortsätta syssla med aikido, som jag älskar! Det slutade med att jag började träna i en annan dojo, där det fanns respekt och en bra känsla mellan män och kvinnor. De trakasserier som jag upplevde hände för många år sen nu, men jag är säker på att fenomenet inte helt försvunnit. Jag är glad att det finns mer information nu för tiden. Jag tror att män och kvinnor kan arbeta tillsammans för att utrota sexuella trakasserier och skapa hälsosamma miljöer för alla att träna aikido i.

Svenska Aikidoförbundet:
Hur är situationen i USA sett till antalet människor som tränar aikido, är det på uppgång eller nedgång?

Linda Holiday:
Det är svårt att säga. Det är ett stort land. Där jag håller till, så verkar aikido hålla sig ganska konstant. Min dojo är full med folk som tränar entusiastiskt och inspireras av aikido. Men de senaste åren så har vi haft färre elever, speciellt vuxna, som anslutit sig till dojon. Jag tror att en stor del i det är USA:s ekonomiska läge, som är väldigt dåligt, med hög arbetslöshet. Jag hör från andra dojos att de också oroas över mindre antal nya elever.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad har Du för tankar om hur man kan motivera mer tjejer och kvinnor att börja med aikido och vad har Du för tankar om att upprätthålla detta intresse?

Linda Holiday:
Jag funderat mycket senaste tiden på vikten av unga vuxna inom aikidon. Aikido har funnits i väst under många decennier nu. Det betyder att folk som började träna när jag gjorde det, eller strax efter, har nu kommit att bli den äldre generationen, och vi är i en position av ledarskap. Men när jag började träna, så var det generellt sett på som en aktivitet för unga. När jag kom tillbaka från Japan var jag bara 24 år gammal, men eftersom svartbältare var sällsynt i Kalifornien så blev jag instruktör. Jag tror att eftersom ledare och tränande var så unga då, så var det enkelt att attrahera unga människor. Nu har vi en stor spännvidd på åldrarna i våra dojos, och det ligger i aikidons natur att även äldre människor kan fortsätta sin träning. Detta är fantastiskt. Det är något som vi har strävat efter, att aikidon på riktigt blir inkluderande och nyttig för många.

Men nu för tiden tänker jag åter igen på unga människor, för utan ungt folk så finns ingen framtid för aikido. Nyligen startade jag upp träning i min dojo som enbart undervisas av unga människor, svartbälten som alla är under 30 år. Det är ett experiment, för att se om det är en väg för att stärka deltagandet från unga människor.

Jag uppskattar att du lyfter frågan hur man ska uppmuntra unga kvinnor och flickor inom aikido. I min dojo finns många flickor som tränar i våra ungdomsgrupper, men färre unga vuxna som är kvinnor. Det är viktigt att fundera över hur träning kan sammanfalla med intresse och behov hos unga kvinnor idag. Vi behöver forska mer och tänka mer på detta ämne. Om människor börjar ställa frågan, så kommer vi snart komma på några användbara idéer.

För mig som ung kvinna, så var aikidoträning något fantastiskt. Jag började träna när jag var 18 år gammal. Jag kände det som om aikidon gav mig min kropp! Jag var väldigt intellektuell, akademisk och artistisk. Jag hade, förutom lite i skolan, ingen egentlig erfarenhet av sport. Det var genom aikidon som jag kom att lära känna min egen kropp. Jag lärde mig också genom aikidon att tankens kraft influerar kroppens styrka, och det gav mig en känsla av att ”jag kan göra detta!”. Sen åkte jag till Japan. Där var det väldigt mycket fysisk, väldigt hård träning – hårdare än jag var van vid från USA. Jag älskade aikidon själ så mycket att jag var villig att träna hårt, och genom det kände jag glädje och styrka i min kropp. Inte muskulär ”lyfta-vikter” styrka, utan energi, glädje och självförtroende.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad är dina tankar om vikten av kvinnliga förebilder inom Aikido? Och – om du skulle kunna vara så snäll – vad tror Du att Aikido generellt har att vinna på att betona kvinnor och kvinnliga förebilder?

Linda Holiday:
Jag anser att en ökning av kvinnliga förebilder, såsom instruktörer och sådana som tränar, skulle leda till en naturlig ökning av antalet kvinnliga utövare av aikido. Och en ökning av människor som tränar skulle utöka hur långt aikidon når, och det skulle ge energi och stöd till många dojos.

Svenska Aikidoförbundet:
Till sist – kan Du vara så snäll – att för dem som inte är så bekant med dig – beskriva vad som motiverade Dig till att börja med Aikido och vad har motiverat dig under åren att fortsätta?

Linda Holiday:
Under de första åren som jag tränade aikido, så var jag fascinerad av det, speciellt sambandet mellan sinne och kropp, samt O´senseis spirituella filosofi. Men jag hade egentligen inget riktigt engagemang. Jag hade ingen tanke på att syssla med aikido under en lång tid, eller för resten av mitt liv! När jag åkte till Japan 1973, så trodde jag att det skulle bli en kort resa. Jag åkte till Tokyo, där tränade jag på Aikikai Hombu Dojo under några månader och det var en underbar, fantastisk upplevelse för mig.

Sen tog Mary Heiny sensei, som hade bott och tränat flera år i Tokyo, med mig och en kompis till Shingu i avlägsna Kumano i Japan. Hon introducerade oss för huvudinstruktören, Hikitsuchi sensei, som hade varit en nära elev till O´sensei, samt för de andra instruktörerna där. Det var en sådan där oväntat stark upplevelse då jag instinktivt kände, ”det är meningen att jag ska vara här”. Det slutade med att jag tillbringade flera år i Shingu. Hikitsuchi sensei brukade alltid säga till oss. ”Ni har dedikerat er själva till att följa O´senseis väg.” Och de andra tränarna där, såsom min nuvarande instruktör Anno sensei, var inspirerande och väldigt generösa med sina instruktioner. Vid slutet av första året hade jag kommit att bli helt hängiven aikido.

Ända sedan dess, har jag fortsatt att träna och fördjupa min förståelse av aikido. Jag har tränat i 42 år och undervisat sedan 1976. Jag började inte med intentionen att bli instruktör. Jag älskade bara aikido och hade en stark önskan om att fördjupa min förståelse. Nu – när jag undervisar – så känns det ofta väldigt tillfredställande. Undervisa i aikido känns som ett sätt att göra nytta.

Kayla FederKayla Feder, presentation

Kayla Feder började träna som 9-åring 1973 och har fortsatt träna sen dess. Hon är huvudtränare vid Aikido of Berkeley och studerade direkt under Morihiro Saito Sensei i Iwama. Utöver det har hon tränat mycket för och influerats av flera i USA verksamma instruktörer.

År 2004 förärades hon med graden 6:e Dan. Hon håller regelbundet läger i USA, Europa och Israel.

Kayla Feder betonar vikten av individuell utveckling hos varje student. Hon tycker om att träna Kaishi Waza, Ukemi och vapen. I klubben i Berkeley undervisar hon även yoga och meditation som en del av aikidoträningen.

Anna Stensland Spangfort gjorde intervjun på engelska sensommaren 2012. Patrik Unné har gjort den svenska översättningen.

Välj språk för att läsa intervjun:
Choose language to read the interview:

Kayla Feder, intervjun

Svenska Aikidoförbundet:
Kan Du vara så snäll – att för dem som inte är så bekant med dig – beskriva vad som motiverade Dig till att börja med Aikido och vad har motiverat dig under åren att fortsätta?

Kayla Feder:
Jag började träna när jag var 9 år gammal och älskade redan att röra min kropp. Jag hade tränat yoga och mediterat med min mamma. En kompis till mig i tredje klass tränade aikido så jag gick med henne till dojon och blev kär så fort jag kom in genom dörren. Jag tittade och kände precis som om jag hittat vad jag ville syssla med och skyndade mig hem och berättade för min mamma. Jag hade en väldig tur eftersom hon stöttade mig, jag fick väldigt mycket stöd genom hela mitt liv. Jag hade just börjat träna och spela fiol så de kom vid samma tidpunkt. Jag är så tacksam att det var just aikido som jag blev så förtjust i för vid den tiden så hade jag ingen aning om vad som var skillnaden mellan aikido, karate och andra kamparter. Det som betonas inom aikido är så vackert och djupt. Aikido är så djupt, det finns så mycket. Det tar aldrig slut, lärandet, växandet, inte bara det fysiska utan spirituellt och emotionellt. Aikido är en oändlig källa till kunskap och skönhet som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Jag har tagit upp kontakten med Anno sensei i Shingu de senaste 10 åren. Min instruktör, Saito sensei, kände det som sin plikt att hålla reda på de tekniska bitarna. Han sa till och med att han kände det som sitt jobb att göra så. Anno sensei fick kärnan. Han pratar så mycket om kärnan och dess roll i vår träning. Sanning, godhet och skönhet är tre saker som han anser att aikido representerar. Jag skulle kunna fortsätta förevigt på detta tema, men detta är vad som får mig att fortsätta. Aikido har inte bara vackra rörelser och fysiska attribut, utan det har också allt annat som vi behöver i våra liv. Så mycket skönhet i det som vi gör, fysiskt och spirituellt. Idén att polera själen i vår träning, Misogin och renandet av oss själv och vårt sinne, det är vad som får mig att fortsätta.

Svenska Aikidoförbundet:
2012 har styrelsen för Svenska Aikidoförbundet valt att utropa till jämställdhetens år. Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Kayla Feder:
Jag tycker det är fantastiskt att detta sker. Och det sker helt naturligt eftersom vår värld förändras så mycket. Jag började 1973 när det var en helt annan erfarenhet att vara kvinna mot idag. Så mycket har hänt under nästan 40 år, detta är en underbar förändring. Vi är mycket mer medvetna om, och pratar om jämlikhet mellan könen inom aikido. Första gången jag kom till japan 1980 så var jag bara 16 år, det var fruktansvärt. Jag var för det mesta uchideshi i Iwama hos Saito sensei och det var väldigt strikt. Jag tränade också vid Hombu dojo och det var väldigt svårt att vara kvinna och träna där. Jag blev antingen kastad helt utan energi eller så ville männen i dojon testa mig för att se om jag klarade av det. Det var väldigt hårt och utmanande att träna, att inte skada sig och inte bli bitter eftersom jag inte togs på allvar.

Jag tycker att det är underbart att frågan stalls. För där vi är nu som människor vid denna tidpunkt, trots det så är det ganska svårt att skapa jämlikhet. Det går åt båda håll, aikido är annorlunda för män och kvinnor på grund av vårt samhälle men också på grund av vår natur, vilka vi är som människor. Det finns såklart kvinnor med mycket maskulin energi och män med feminin energi. Generellt tror jag inte att vara exakt likadana är riktigt det som vi vill ha, utan att vara medvetna om att det finns lika möjligheter. Att vi kan säga: Ja, det finns lika möjligheter för män att göra det här och för kvinnor att göra det här! Att betona samma sorts jämlikhet i båda könen. Jag är väldigt tacksam att jag blir inbjuden till så många platser och jag känner mig hedrad att detta sker.

Svenska Aikidoförbundet:
I samhället i stort så behandlas män och kvinnor olika på grund av deras könstillhörighet. Vad är dina tankar om detta om du tänker på män och kvinnor under träning?

Kayla Feder:
Vad jag ser är att många instruktörer, till och med kvinnliga sådana, tenderar att använda män som ukes, eftersom det erfarenhetsmässigt fungerar, att använda sig av någon som är stor och stark. Män lärs att vara mer ”utåtriktade” med vad de vill. De sitter längst fram och deras energi är mer ”utåtriktad”. Det är helt enkelt enklare att se dem och ta upp dem för att bli sedda. Till och med nu, trots att vi är så medvetna och vill vara jämlika så finns det mycket mer män som är högt graderade och kända. Vi är fortfarande, på sätt och vis, efter. Socialt och energimässigt kommer det alltid att finnas en skillnad. Könen har sina skönheter och sina utmaningar och det är en fördel för aikido. O´sensei ville att kvinnor skulle träna aikido, han gjorde så många saker för att uppmuntra oss att träna och fortsätta göra så. Aikido är inte byggd på fysisk styrka.

Svenska Aikidoförbundet:
Vilka tycker du är den största skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas under Keiko?

Kayla Feder:
Män används definitivt oftare som uke. Jag tror att män ofta vill träna med varandra för att de vill ha den typen av hård träning. Så det finns en skillnad i hur män och kvinnor behandlas om man tänker på hur de vill träna. Fast jag har såklart sett män som vill träna med kvinnor eftersom de vill ha en mjukare, mer sensitiv ingång. Det betyder inte att det inte finns män som inte vill träna mjukt. Jag måste ge ett erkännande till Saito sensei för att han var så stöttande. Jag tror inte att någon kvinna blivit använd som uke av en japansk, manlig shihan. Saito sensei använde oss ofta som uke, mig använde han överallt i Schweitz och i Japan. Jag gjorde några uppvisningar tillsammans med honom och jag är så tacksam för att gjorde så. Det fanns andra kvinnor också som Saito sensei stöttade. Det var en stor gåva.

Svenska Aikidoförbundet:
Skulle Du kunna vara så snäll och ge ett exempel, om det någonsin hänt, när du senast upplevde problem under träning – som enligt Dig – mestadels kom av det faktum att Du är kvinna?

Kayla Feder:
När jag var i Iwama så kände jag mig verkligen annorlunda. Antingen blev jag testad och kastad riktigt hårt för att se om jag klarade av det, eller så tog inte män mig seriöst. Det var detta som störde mig på den tiden, jag var en atlet och jag ville bevisa att jag klarade av det.

Jag måste säga att grader och gradering – detta är något som jag är medveten om. Jag har tränat i nästan 40 år och jag har 6:e dan sedan 2002 och jag förväntar mig inte att jag någonsin kommer få 7:e dan eftersom jag är kvinna. Jag är inte asiat och jag är Gaijin. Jag har visserligen kollegor som erhållit 7:e dan och de är väldigt aktiva i politiken. Det finns många kvinnor som har 7:e dan nu för tiden. Jag är medveten om att jag troligen inte kommer få 7:e dan, men jag funderar på om jag skulle fått det om jag var man. Jag känner till folk som startade långt efter mig och som nu har 7:e dan.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad har Du för tankar om hur man kan motivera mer tjejer och kvinnor att börja med aikido och vad har Du för tankar om att upprätthålla detta intresse?

Kayla Feder:
I Kalifornien är det två saker som hänt som verkar uppmuntra många kvinnor att träna. Det första är ett årligt återkommande läger som Linda Holiday och hennes elev Penny Sublove anordnar. Det är en hel dag med bara kvinnor och det är en underbar upplevelse, det är annorlunda där, det är en annan energi i dojon. Det är en fantastisk erfarenhet för kvinnor och tjejer, särskilt om de känner sig lite hotade.

Det andra som händer är att varje år så håller jag och tre av mina kollegor ett läger som är öppet för både män och kvinnor. Vi råkade alla vara kvinnor i området som känner varandra väl och vi uppmuntrar varandra. Det är Linda Holiday, Dania Smith, Patricia Hendricks och jag själv. Vi gör detta varje år som en ritual och det är underbart. Jag tror att det är inspirerande för unga kvinnor att se kvinnliga lärare som är framgångsrika. Att veta att människor som jag själv och de tre kvinnor som jag nämnde, vi kan skapa oss en karriär genom aikidon. Det måste vara en bra sak för unga kvinnor och flickor, att kunna säga att "aah, Det är något som jag skulle kunna göra om jag ville!"

Det faktum att det är kvnnor som gör det är en bra förebild. Artiklar som denna, att det finns bilder på kvinnor och att kvinnliga instruktörer håller läger runt om i världen är bra. Att se att kvinnor kan göra samma saker som män gör, annorlunda, men de kan göra samma saker och har samma möjligheter. Jag är så tacksam för att jag lever under den här tiden när jag har samma möjligheter som män har, det är en underbar gåva.

Svenska Aikidoförbundet:
När du började med Aikido, fanns det några kvinnliga förebilder då?

Kayla Feder:
Nej inte egentligen, men jag hade tur. Jag växte upp och tränade samman med Patricia Hendricks, hon var tio år äldre än mig, men vi växte tränade tillsammans under uppväxten, samman med Dania Smith. Linda Holiday var en stor förebild för mig. Jag tror att vi började ungefär samtidigt, Linda Holiday började 1970 och jag började -73 och Pat någonstans kring -74 eller -75. Så vi började alla ungefär samtidigt. Alla mina instruktörer var män. Till och med nu har jag inga kvinnliga, aah men vänta, det har jag ju. Jag har en kvinnlig lärare nu, Mary Heini sensei. Mary är den enda, icke-asiatiska kvinna som tränade för O´sensei som fortfarande undervisar och tränar och hon är en jättebra förebild. Hon var också en seriös elev åt Hichikuchi sensei och jag vet att hon gick igenom mycket för att visa sitt värde vid Hombu Dojo. Hon tränade väldigt hårt.

Mary och jag har båda genomgått en höftoperation. Jag vill att så många som möjligt ska blir medvetna om att kirurger inte anser att barn borde ta allt för många höga fall innan 14 års ålder. Vid 9 år flög jag upp i luften, kom ner på hårt underlag och det var inte bra för mina höfter. Vanligtvis gjorde vi enbart höga fall på träning.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad är dina tankar om vikten av kvinnliga förebilder inom Aikido? Och – om du skulle kunna vara så snäll – vad tror Du att Aikido generellt har att vinna på att betona kvinnor och kvinnliga förebilder?

Kayla Feder:
Jag anser att det är oerhört viktigt att det finns kvinnliga förebilder eftersom utan dem, så finns det ingen för nybörjare eller yngre människor… yngre kvinnor har ingen att se på och säga: "oh, jag kan göra det där!"

Att bli inspirerad av vad de gör men också att det är samma kön. Att förstå att det är möjligt även för dem. Att det finns kvinnliga instruktörer och kvinnor som reser och undervisar på olika platser är väldigt viktigt för alla, även för män.

O´sensei ville verkligen att det skulle finnas lika mycket kvinnor som män som tränade. Det var inte faller med de flesta kamparter förrän helt nyligen. Fortfarande är det fler män än kvinnor som tränar. Men det kommer, vi arbetar på det!

Mary Heiny berättar en historia; Hon var vid dojon när det hände. Hon brukade åka till Hombu dojo och kvinnorna där tränar på en liten yta för sig själva och alla männen var för sig och ingen av männen ville träna med kvinnorna. En gång skrek O´sensei på allihopa: "Sluta träna, allesammans! Kvinnorna här borta tränar riktig aikido. Dom slår inte varandra, eller använder muskler när de ska göra teknik eller tävlar mot varandra. De tränar riktigt aikido!"

Pia MobergPia Moberg, presentation

Pia Moberg är verksam i Riai Aikido Dojo i Göteborg, där hon är en av grundarna. Klubben har idag runt 150 medlemmar.

Pia Moberg började träna aikido redan som 8-åring och på den vägen är det – med sin 5 dan är hon en av våra mest meriterade kvinnliga aikidoinstruktörer. Hon har gjort många resor till Japan där hon redan 1988 tränade hos Saito Morihiro Sensei.

Mikael Friberg gjorde intervjun sensommaren 2012.

Pia Moberg, intervjun

Svenska Aikidoförbundet:
2012 har styrelsen för Svenska Aikidoförbundet valt att utropa till jämställdhetens år. Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Pia Moberg:
Som alltid beror det på vilka som för temats talan.

Svenska Aikidoförbundet:
I samhället i stort så behandlas män och kvinnor olika på grund av deras könstillhörighet. Vad är dina tankar om detta om du tänker på män och kvinnor under träning?

Pia Moberg:
Aikido domineras på de flesta klubbar av män, vilket inte är så konstigt då det ursprungligen är en patriarkal japansk kampkonst. En märkbar skillnad mellan män och kvinnor på klubbnivå är att män används mer som ukes under ordinarie träning på många klubbar. Detta sänder självklart signaler till alla kvinnliga tränande att de inte är lika kompetenta. Det handlar om vem som tar plats. Ett steg i rätt riktning kan vara att kvinnor får ta plats på klubbarna rent aikidomässigt i högre grad, både som ukes och instruktörer (under för utsättning att de har kompetens att ikläda sig rollen). På många klubbar har tjejer fått ansvara för barnpassen och har därigenom outtalat fått ”lägre status” som instruktörer (fast det jag nu sa var väl lite som att svära i kyrkan…).

Svenska Aikidoförbundet:
Vilka – om alls några – tycker du är den största skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas under Keiko?

Pia Moberg:
Män tenderar att ta sig friheten att rätta sina kvinnliga medtränare oavsett om de kan mer eller inte. Även om den kvinnliga aikidokan är högre graderad och tekniskt bättre, verkar det inte möta några hinder för många män att ändå tillrättavisa henne. Detta speglar en obalanserad självbild hos männen och ett beteende som stör balansen på mattan. Det bästa är att inte kommunicera med ord under träningen utan med kroppsspråk. Om man nu gör en bedömning att man är “bättre” än sin träningspartner, visar man det bäst genom ha en så bra ukemi att den som gör tekniken leds in i rätt form. På så sätt lär sig både uke och nage något.

En klassiker som man sett upprepas genom åren är en man (fysiskt stark) som håller en kvinnas alltför hårt i en grundteknik som t.ex. katatedori (ena handleden), så hårt att hon inte kan utföra tekniken. Då hon sitter fast börjar han genast undervisa henne verbalt för att “hjälpa till” . Detta skapar en maktsituation. Under träningen är prat i de allra flesta fall helt onödigt och bryter koncentrationen. Allas vår utmaning ligger i att förstå samspelet mellan uke och nage och fokusera på träningen.

Svenska Aikidoförbundet:
Skulle Du kunna vara ge ett exempel, om det någonsin hänt, när du senast upplevde problem under träning – som enligt Dig – mestadels kom av det faktum att Du är kvinna.

Pia Moberg:
Nu var det många år sedan, men jag minns då jag kom till Japan första gången 1988 och hade tre stora fel: jag var kvinna, utlänning och inte ens svartbälte. Fastän jag hade 1 kyu hamnade jag längst bak i kön efter de japanska nybörjarna vilket gjorde mig skitsur. Med rent ursinne gav jag prov på någon sorts brutalaikido, vilket uppgraderade min position. Det tragiska är ju att att man måste bli arg och ibland brutal för att nå ett erkännande som kompetent.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad har Du för tankar om hur man kan motivera mer tjejer och kvinnor att börja med aikido och vad har Du för tankar om att upprätthålla detta intresse?

Pia Moberg:
Förutom själva träningen, som bäst bör representeras av både manliga och kvinnliga förebilder, tror jag de träningslokaler man vistas i spelar roll. Det finns inget sunkigare än doften av illaluktande svettiga träningskläder som genomsyrar en träningslokal som är ofräsch och smutsig. Det tror jag många tjejer är känsligare för än killar.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad är dina tankar om vikten av kvinnliga förebilder inom Aikido? Vad tror Du att Aikido generellt har att vinna på att betona kvinnor och kvinnliga förebilder?

Pia Moberg:
Om det uttalade målet är jämställdhet måste man självklart arbeta för att förverkliga det. På Riai har vi sedan vi startade 2003 en uttalad genuspolicy där vårt mål är att ha 50/50 kvinnor och män i styrelsen, instruktörsgruppen och på mattan. Min uppfattning idag är att det måste ligga på den enskilda klubben att driva frågor om jämställdhet på olika sätt om man så vill (och framförallt: är motiverad). Från förbundet kan man ju uppmuntra på olika sätt, men det är attityden hos de enskilda klubbledarna som spelar störst roll. Förekomsten av fler kvinnliga klubbledare är också viktigt.

Svenska Aikidoförbundet:
Kan du beskriva vad som motiverade Dig till att börja med Aikido och vad har motiverat dig under åren att fortsätta?

Pia Moberg:
Jag föddes in i aikidon (tack pappa!) och tycker fortfarande det är så fantastiskt roligt att både träna, undervisa och utveckla nya pedagogiska redskap. Inte minst inom barn- och ungdomsgruppen. I tonåren attraherade det faktum att den inte var lagsport eller tävling, utan en mer sofistikerad rörelseform. Sedan trivs jag med reigi och den japanska strukturen, som ger både en skönhetsupplevelse och medvetenhet i varje rörelse. Repetition av formen utvecklar innehållet på ett nästan magiskt sätt. Aikido är helt enkelt skitkul!

Micheline Tissier, presentation

Micheline TissierMicheline Tissier började träna Aikido som 15 åring då hon av olika anledningar hamnade i Japan. Det var då obligatoriskt att träna för att erhålla ett visum.

Hon driver idag en Dojo i Puget sur Argens i Frankrike och reser regelbundet runtomkring Europa för att hålla läger. Hon är den första kvinnan i Europa att erhålla 6:e Dan direkt från Doshu Moriteru Ueshiba. Hon är också en av få kvinnor som innehar en teknisk position i ett aikidoförbund.

Micheline Tissier försöker betona flöde och att det ska vara god atmosfär på mattan när hon undervisar.

Anna Stensland Spangfort gjorde intervjun på engelska sensommaren 2012. Patrik Unné har gjort den svenska översättningen.

Välj språk för att läsa intervjun:
Choose language to read the interview:

Micheline Tissier, intervjun

Svenska Aikidoförbundet:
Kan Du vara så snäll – att för dem som inte är så bekant med dig – beskriva vad som motiverade Dig till att börja med Aikido och vad har motiverat dig under åren att fortsätta?

Micheline Tissier:
Jag började som väldigt ung i Japan – jag var bara 15 år. Jag hade inget val eller speciell motivation. Jag var tvungen att träna aikido varje dag för att erhålla visum. Jag kom med i en stor familj – i aikidofamiljen och den familjen lever jag än idag. När man väl satt ner sin fot där är det svårt att inte sätta ner den andra också. Efter detta så blev aikido mitt liv. Jag vet inte vad mitt liv vore utan aikido eftersom jag alltid tränat väldigt mycket. När jag kom tillbaka från japan så tränade vi massor. 5 timmar varje lördag och söndag och tre timmar varje kväll i veckan. Året runt, så det var väldigt intensivt. Mitt liv bestod av aikido, jag tänkte på aikido, jag tränade aikido och jag kände aikido. Allt var aikido. När man tränar på det viset så ger aikido tillbaka väldigt mycket. Allt som man lär sig på mattan kan man använda sig av i det riktiga livet, om du inte har användning av din träning i riktiga livet så har du inte tränat på rätt sätt. Idag är jag väldigt tacksam eftersom allt arbete har gett mig erkännande från min sensei. Det viktigaste för mig är att min sensei erkänner mitt arbete. Min sensei är Christian, han är såklart min x-make, men först och främst är han min sensei, mer så nu än tidigare.

Jag känner tacksamhet för IAF och Doshu – allt detta ger mig väldigt mycket nu för tiden. Det är inte slut ännu, men jag är 52 år gammal och har en massa skador. När vi blir äldre så ändras vår träning. Jag hoppas att jag kommer att kunna undervisa i många år till, så länge som jag kan!

Svenska Aikidoförbundet:
2012 har styrelsen för Svenska Aikidoförbundet valt att utropa till jämställdhetens år. Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Micheline Tissier:
Jag säger ofta att det är svårare för kvinnor inom aikido än för kvinnor inom tex judo och karate, eftersom det inte finns några tävlingar inom aikidon. När kvinnor blir mästare i en tävling så får de en viktig position av sina federationer eftersom hon är mästarinna. Vi har det inte på det viset inom aikido så därför är det svårare för kvinnor. Kvinnor inom aikido måste slåss mer för ett minimum av erkännande. Som tur är så finns det män som erkänner vårt jobb, vår kapacitet och som vill att kvinnor ska ha samma positioner/funktioner som män. Detta håller på att förändras, dörren håller på att öppnas för kvinnor. I Frankrike så var det svårt för mig med, men jag lyckades komma in i federationen som teknisk rådgivare. Det var flera diskussioner och debatter innan jag kom med, men till slut så var alla överens och vi var tre kvinnor som kom in samtidigt.

Det krävs en massa arbete för att kvinnor ska lyckas och få något. Naturligtvis har kvinnor samma kapacitet att undervisa som män, det är lika! Som tur är så erkänner de flesta män nu för tiden att kvinnor ofta har väldigt god kapacitet att lära ut aikido och det är väldigt bra för kvinnor och för män. Saker och ting förändras i Frankrike eftersom jag öppnade en dörr för andra och detta gör jag med glädje, men jag har slagits mycket för det.

Svenska Aikidoförbundet:
I samhället i stort så behandlas män och kvinnor olika på grund av deras könstillhörighet. Vad är dina tankar om detta om du tänker på män och kvinnor under träning

Micheline Tissier:
Jag tror inte att det finns några skillnader mellan män och kvinnor när vi tränar. På ett personligt plan, så söker man efter att göra en teknik på ett så perfekt sätt som möjligt och aldrig acceptera nederlag. Det viktigaste är respekt mellan män och kvinnor. Respekt är nyckeln till kampkonst. Det viktigaste är respekt gentemot din partner, likaså mellan män och kvinnor. Jag har undervisat aikido under många år nu och har aldrig gjort någon skillnad på män och kvinnor. Alla människor har en ömtålig sida – och denna sida är vanligare hos kvinnor men det är inte så generellt. Det är instruktörens roll att visa på ett bra sätt att göra en bra teknik. Såklart finns det stora starka män men det finns även starka kvinnor och ömtåliga män. Ibland undervisar jag tekniker som är tänkt för ömtåliga (svaga) personer, men inte nödvändigtvis kvinnor.

Svenska Aikidoförbundet:
Vilka tycker du är den största skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas under Keiko?

Micheline Tissier:
Som tur är så kan kvinnor träna på samma aikido som män. Det behövs ingen anpassning för att göra den teknik som sensei visar, det krävs ingen speciell anpassning för kvinnor, det är samma för män och kvinnor. Om en man och kvinna är på samma nivå så är den bättre som förstår snabbast. Den är bättre som först utför en teknik – och både män och kvinnor har samma möjligheter.

Svenska Aikidoförbundet:
Skulle Du kunna vara så snäll och ge ett exempel, om det någonsin hänt, när du senast upplevde problem under träning – som enligt Dig – mestadels kom av det faktum att Du är kvinna.

Micheline Tissier:
Jag har många exempel eftersom män har velat testa mig genom hela mitt liv. En dag kom det en man till min träning och jag tränade på katateryotedori, ett väldigt starkt grepp. När en stark man tar dina handleder med två händer är det väldigt svårt för alla, inte bara kvinnor. Jag förklarade och vände på mig uppe på mattan och plötsligt sa mannen:
– Jag vill prova! Och han grep i mina handleder väldigt väldigt starkt. Jag blev förvånad, han stod kvar så och jag tittare på honom och sa att okej, du är väldigt stark och mannen grep mina handleder ännu hårdare.

Så då sa jag att nu kan du släppa mig och han såg väldigt förvånad ut. Jag sa:
– Jag är inte en superkvinna. Om du gör som jag säger och vad jag förklarar och stannar i mötet [in the middle] istället för att använda dina muskler så kanske du kommer fram till att göra såsom jag vill.

Vi tog paus och mannen försvann, jag trodde inte att han skulle komma tillbaka. Men senare kom han tillbaka, jag blev förvånad så jag tränade tekniken tillsammans med honom och förklarade många saker, många tekniska saker. Efter träningspasset sa mannen till mig att det var ett väldigt bra träningspass:
– Den här morgonen var jag väldigt skeptisk eftersom du är kvinna, men till slut så lärde jag mig många saker från dig. Tack så väldigt mycket!

För mig är det viktigt eftersom det inte var rätt att slåss emot, det var viktigt att han förstod att även om jag är kvinna så har jag något att ge honom. Jag lyckades!

Svenska Aikidoförbundet:
Vad har Du för tankar om hur man kan motivera mer tjejer och kvinnor att börja med aikido och vad har Du för tankar om att upprätthålla detta intresse?

Micheline Tissier:
Det är svårt om människor inte kommer in genom dörren till din dojo. Mer publicitet skulle såklart hjälpa. Aikido är inte synligt för allmänheten, det finns inga tävlingar och syns inte på tv. Kanske måste instruktören göra träningen mer lekfull så att människor som kommer ser en trevlig lektion som de vill delta i. Människor vill träna, att ha det trevligt och ha roligt. I min dojo har jag många tonåringar och kvinnor. Jag tror att de behöver lättsamhet och lekfullhet. De flesta tränare förblir allt för seriösa för tonåringar och nybörjares smak. När nybörjare kommer till min dojo försöker jag skapa en väldigt trevlig träning där jag mixar fallövningar och tekniker så att eleverna utvecklas. Nybörjare behöver röra på sig för att må bra. Om du undervisar ikkyo steg för steg så ledsnar människor. Träningen måste vara trevlig, jag tror att detta är nyckeln till att intressera nybörjare.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad är dina tankar om vikten av kvinnliga förebilder inom Aikido? Och – om du skulle kunna vara så snäll – vad tror Du att Aikido generellt har att vinna på att betona kvinnor och kvinnliga förebilder?

Micheline Tissier:
Det är viktigt för kvinnor att ha kvinnliga förebilder. Varje gång jag undervisar så säger kvinnor att det är så bra eftersom de kan identifiera sig med mig. Generellt när det är en manlig instruktör så kan de härma tekniken men de kan inte identifiera sig med en man. Det är viktigt för den kvinnliga populationen inom aikido att mentaliteten förändras. Detta år har varit ett bra år med tanke på detta. Som du vet har jag kommit med i IAF och det är första gången som denna gamla organisation öppnar dörren för kvinnor. Det har bara funnits män inom IAF så det är en väldigt stor förändring. Jag tror att jag har öppnat en ny dörr för kvinnliga aikidoutövare. Det är viktigt att IAF tillåter kvinnor att delta. Doshu, i egenskap av president för IAF, går också med på att öppna dörren för kvinnor.

Pat Hendricks, presentation

Pat HendricksPat Hendricks började träna aikido 1974. Hennes första lärare var Mary Heiny och Stanley Pranin. 1977 flyttade hon till Oakland och tränade där för Bruce Klickstein och Bill Witt. Senare samma år flyttade hon till Iwama i Japan där hon under 18 månader var uchi deshi hos Saito Sensei. 1979 återvände hon till Oakland, men har genom åren återvänt till Iwama för längre och kortare perioder. 1992 var hon Saito Senseis uke vid All-Japan som den första kvinnan någonsin. Vid Kagamibiraki 2012 tilldelades Pat Hendricks 7:e dan.

I dag leder Pat Hendricks Division 1 i California Aikido Association (CAA) med över 30 dojor världen över. Hennes egen dojo i San Leandro, som hon startade 1984, lockar till sig elever från hela världen, till och med från Japan.

Mer läsning: Aikido Journal Blog Denna länk öppnas i nytt fönster

Ylva Beckman gjorde intervjun hösten 2012. Hon har också gjort den svenska översättningen.

Välj språk för att läsa intervjun:
Choose language to read the interview:

Pat Hendricks, intervjun

Svenska Aikidoförbundet:
2012 har styrelsen för Svenska Aikidoförbundet valt att utropa till jämställdhetens år. Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Pat Hendricks:
Jag menar att de principer som är väldigt starka inom aikidon, som harmonisering (blending) och att använda motståndarens styrka och riktning för att avsluta tekniken, fungerar perfekt oberoende av olikheter mellan könen, eftersom både män och kvinnor förväntas lägga tonvikt vid att harmonisera med sin partner i tekniken.

Det innebär att man, beroende på till exempel kroppskonstitution, antingen tonar ner den muskulära delen eller bygger upp den så att både kvinnor och män når en jämlik nivå. Det kan vara en man som är van att använda muskelstyrka som lär sig att tona ner detta och använda sitt centrum mer. Det kan vara en kvinna som aldrig använt verklig styrka men lär sig att använda sin flexibilitet och med hjälp av naturliga rörelser bygga upp sin styrka.

Så män och kvinnor arbetar faktiskt mot ett gemensamt mål. När man ser aikidoutövare av båda könen, på nidannivå eller över, verkar de, vare sig de är män eller kvinnor, ha nått den här balansen. Det tycker jag är väldigt uppmuntrande för jämställdhet mellan könen.

Svenska Aikidoförbundet:
I samhället i stort behandlas män och kvinnor olika på grund av deras könstillhörighet. Vad är dina tankar om detta om du tänker på män och kvinnor under träning.

Pat Hendricks:
Jag tycker att män och kvinnor faktiskt ska behandlas olika, såtillvida att sättet att undervisa män och kvinnor är olika och att alla senseier, vare sig de är män eller kvinnor, automatiskt borde känna in detta. En kvinna som börjar träna kan behöva mer uppmuntran. Hon kan behöva lägga mer tonvikt på att bygga styrka och hon kan behöva mer uppmuntran i sin träning. Det här är fakta. Så alla tränare som är mottagliga för individers olikheter och behov tar fasta på just det och stödjer kvinnor på det sättet. En typisk man som börjar träna kanske behöver arbeta med att inte använda sig av sin muskelstyrka, att stärka sitt centrum och kanske sjunka in i sina höfter lite mer. Då måste man undervisa den personen mer efter vad han behöver.

Det kan också vara en kvinna som har varit byggnadsarbetare i hela sitt liv – fast det hör inte till vanligheterna – men då kan hon ha en väldig styrka i armar och bål, eller en man som är mindre än genomsnittet, som har suttit framför en dator mesta tiden av sitt liv och inte är van att använda sin kropp fysiskt. Som lärare får man hantera detta och hjälpa dem att hitta det som just de behöver utveckla för sin aikido. Men i allmänhet finns det generella olikheter mellan män och kvinnor och man lär kvinnor att hitta styrkan som finns inom dem.

Kvinnor och män är olika och man måste undervisa dem förutsättningslöst så att de lär sig att hitta styrkan i sitt centrum och inte använda axlar och armstyrka. Jag tror därför att alla lärare, oberoende av ålder eller grad, måste vara lyhörda för elevernas kroppskonstitution och -förmåga.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad tror du är de största skillnaderna på hur män och kvinnor behandlas under keiko?

Pat Hendricks:
Jag tränar inte regelbundet i andra dojor än de jag brukar besöka och det är Hombu dojo och i Iwama. Båda finns i Japan och det finns naturligtvis en mängd kulturella skillnader som har att göra med den japanska kvinnans ställning. Jag skulle vilja säga att om finns det olikheter i hur män och kvinnor behandlas under träningen så är det läraren, eller den sempai som ser det, som har en skyldighet att rätta till detta på det sätt som behövs.

Det som vanligtvis händer är att kvinnor kan bli behandlade som om de inte har tillräckligt med kunskap. Mitt recept är att låta den här kvinnan hitta sitt eget sätt. Man behöver inte ge henne så mycket instruktioner, låt henne hitta sin egen väg. Men uppmuntra henne, stärk hennes självförtroende och steg för steg kommer hon att hitta sig själv i aikidon.

Om man får en manlig elev som är mycket fysiskt stark i överkroppen, och han använder den styrkan, lär honom då hur han kan kommunicera utan att använda den. Lär honom att inte gå i den eller den riktningen, att harmonisera lite mer med kraften. Men, kvinnor kan vara aggressiva och män blyga, och män kan också bli diskriminerade.

Jag tror att det i världen vi lever i nu, speciellt i västvärlden, finns en medvetenhet, det finns ett stöd för kvinnor. Kvinnor som börjar träna i en dojo där de inte får stöd kanske slutar eller flyttar till en annan dojo. Min erfarenhet, som grundar sig på hur det ser ut i de 36 dojor som ingår i min division, där det finns en mängd manliga lärare och aikidoutövare, är att det finns ett enormt stöd gentemot kvinnliga utövare. Jag vill tro att det är så det ser ut i resten av aikidovärlden och att det blir ännu bättre, men jag kan bara tala för det jag känner till.

Svenska Aikidoförbundet:
Skulle du kunna ge ett exempel, om det någonsin hänt, när du senast upplevde problem under träning – som enligt dig – mestadels kom av det faktum att du är kvinna.

Pat Hendricks:
Jag tror att man skapar sin egen verklighet. Oberoende av om man är kvinna, svart, gul, röd, blå, grön, man, ung eller gammal kommer det att finnas folk i olika miljöer som ser saker de inte är nöjda med. Men jag tror att det inte hör till vanligheterna, det känner jag i de dojor jag besöker.

Nyligen besökte jag Hombu dojo när jag tog emot mitt sjunde-dan-diplom från Doshu. Jag är inte där varje dag, jag tränar inte med männen där varje dag och jag vet inte om de ens visste vem jag är eller att skulle få min grad. Under de fem dagarna jag var där försökte jag delta i så många träningspass som jag bara kunde och träna med så många olika människor jag kunde, och – jag kände respekt, jag kände mig hedrad, det kändes bra.

Jag kan inte peka på någon negativ händelse under de senaste åren som fått mig att tänka att det hände för att jag är en kvinna. Nästan tvärtom: att jag känt mig hedrad som en högt graderad kvinna och att jag är väldigt gynnad som har ett sådant stöd hos Doshu och hos dem som bär arvet efter Saito Sensei vidare.

Jag är ledsen, men jag har ingen sådan historia att berätta.

Svenska Aikidoförbundet:
Första gången du reste till Japan var du rätt ung och jag antar att du var bland de första unga västerländska kvinnorna i Iwama. Hur blev du mottagen där?

Pat Hendricks:
Jag var inte den första kvinnan att komma till Iwama. Jag var den första som var uchi deshi för en lång period hos Saito Sensei, det vet jag med säkerhet. Men det hade varit andra kvinnor där som uchi deshi under kortare perioder. Det råkade vara så att familjen Saito – och det är fortfarande så med Hitohiro Sensei – att Saitofamiljen är väldigt bra för kvinnliga elever. De är väldigt uppmuntrande, så det hade jag, ett otroligt stöd av Saito Sensei, hans fru och hans barn. Hans son, Hitohiro, tränade hela tiden och där fanns hans släktingar, så det var som att bli del av en stor familj med fantastiska människor.

Det var svårt förstås, för jag var i ett främmande land och det var inte många som talade engelska så jag blev tvungen att tala japanska. Naturligtvis kände jag hemlängtan och var osäker eftersom jag var på en ny plats, men det kändes verkligen som att bli upptagen i en stor familj. Och efter den första gången har jag besökt Iwama 27 gånger under en period av 35 år. Jag gjorde två långa perioder som uch deshi, den längsta var 18 månader.

Har jag berättat gräsklippningshistorien för dig? Det är en historia om Saito Sensei, smårolig och med ett fint slut.

Jag tror att jag var cirka 19 år och ”long term” uchi deshi i iwamadojon hos Saito Sensei. Alla som har varit i O-Senseis dojo i Iwama vet att det är ett stort område och att där växer gräs som blir långt och måste klippas. Vi brukade använda en liten maskin för att göra det, en maskin som man fäster runt midjan och sedan går man från sida till sida.

En dag sade Saito Sensei till av sina soto deshi: ”Jag måste se till att få gräset klippt.” ”Jag kan göra det”, sade jag och han svarade: ”Det kan ingen kvinna göra. Kvinnor kan inte klippa gräset.”

Och naturligtvis, eftersom jag var ung och envis, tänkte jag att det måste jag absolut göra. Det fanns en man där, som för närvarande faktiskt är ansvarig för Asien i Vita husets säkerhetsråd, men då var han soto deshi och han lovade att lära mig klippa gräset.

Vi gick upp klockan sex på morgonen och han visade hur jag skulle göra. Och jag klippte allt gräs med den där lilla maskinen, från sex på morgonen och, hur lång tid det nu tog, antagligen till tolv. Saito Sensei tittade då och då på mig från sitt hus och jag tänkte att nu kommer jag att få problem. Strax före tolv gick han över till huset där vi vanligtvis åt. Jag såg honom gå in och tänkte att nu väntar han på mig för att ge mig en rejäl utskällning: ”Jag sade till dig att inte klippa gräset!”

En halvtimme senare kom han ut och sade: ”Jag har gjort lunch. Kom in och ät!” Jag gick in och han sade: ”Tack så mycket Pato för att du klippt gräset. Du har gjort ett fantastiskt arbete.”

Sådan var Saito Sensei, han kunde anpassa sig, se situationen och säga allright, det fungerar, jag köper det. Och jag märkte många gånger under åren med honom när han, kanske på grund av den japanska traditionen, trodde att det var något jag, eller kvinnor, inte kunde göra … att han ändrade sig. Jag känner mig gynnad som har fått möjligheten att ha honom som lärare. Jag är honom och hela familjen Saito tacksam för allt det stöd och all den uppmuntran jag fått.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad har du för tankar om hur man kan motivera mer tjejer och kvinnor att börja med aikido och vad har du för tankar om att upprätthålla detta intresse?

Pat Hendricks:
Det är en intressant fråga, för jag har alltid tyckt att unga kvinnor, äldre med för den delen, ska hålla på med den kamp- eller fysiska sport som passar för dem och det är inte säkert att det är aikido. Det kan vara dans, det kan vara aerobics, det kan vara tai chi eller karate.

Jag tror att jag, om jag hade haft en dotter – och jag gör så med min son, men om jag hade haft en dotter – hade iakttagit henne och sett vad hon ville göra. Det jag verkligen hade önskat är att hon hade hittat den fysiska aktivitet som hon känner passion för. Så, det kunde vara rugby, det kunde vara något annat än aikido.

Om en flicka kommer till min dojo och säger att hon vill börja träna och att hon alltid velat göra det uppmuntrar jag henne. Jag försäkrar mig om att hon, speciellt under de första sex månaderna, får all den uppmuntran hon behöver och förtjänar. Men det är inte så att jag nödvändigtvis försöker rekrytera kvinnor till aikidon. Det handlar mer om att jag försöker skapa en atmosfär i min dojo som gör att kvinnor som är intresserade ska känna sig bekväma med att börja träna eller bara besöka min dojo.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad är dina tankar om vikten av kvinnliga förebilder inom Aikido? Och – om du skulle kunna vara så snäll – vad tror du att Aikido generellt har att vinna på att betona kvinnor och kvinnliga förebilder?

Pat Hendricks:
Det som jag alltid säger till unga flickor, eller kvinnor i allmänhet, är: Imitera inte män, du är inte en man. Tro inte att din aikido blir bra om du gör som en man gör. Du är en kvinna, du har en kvinnas kropp, gör vad som känns naturligt och var den du är.

Om din stil är mer feminin är det den du är, om du är mer som en pojkflicka är det den du är. Försök att finna din egen natur och använd den för att förbättra den aikido som finns naturligt i dig.

Det är fantastiskt att ha kvinnliga förebilder och det finns många olika. Några är mer yang, andra mer yin och en del är en balans av båda.

Det är fint att ha en kvinnlig förebild i dojon som verkar vara samma typ som du är och du kan se: Åh, så gör hon det, jag vill flyga genom luften som hon eller jag vill vara lika stabil och centrerad som hon är. Där kan det vara viktigt med kvinnliga förebilder.

Men, en kvinnlig ledare, en kvinnlig förebild bör vara någon som talar om för dig att du ska hitta din egen väg, hitta ditt eget centrum. Det kan vara en tredjekyuare i dojon som verkar vara den som du känner är mest lik dig och hon kan vara din förebild. Jag tror att ju mer toleranta vi är gentemot olika personlighets- eller fysiska typer som börjar med aikido (Och detta är skönheten i aikido: Vi är verkligen bra med alla olika former, storlekar och fysiska förmågor.) desto fler förbilder, manliga eller kvinnliga, har vi att erbjuda nybörjarna. För mig är det en verkligt stabil och harmonisk dojo.

Svenska Aikidoförbundet:
Till sist, kan du beskriva för dem som inte är så bekanta med dig vad som motiverade dig till att börja med aikido och vad som har motiverat dig under åren att fortsätta?

Pat Hendricks:
Sanningen är den att anledningen till att jag började träna aikido var att jag, i New Jersey där jag gick i high school, jobbade extra som servitris på en polynesisk restaurang – och ja, jag var egentligen för ung. Där såg jag de kinesiska kockarna i köket och de utövade alla kampsport. Det var någonting med dem som lockade mig. Jag tyckte om deras sätt att vara och hur de uppträdde och tänkte att det finns någonting där, jag ska nog kolla upp det här med kampsport. Det var under Bruce Lees era så jag såg en hel del Bruce Lee-filmer.

När jag sedan som 17-åring flyttade till Kalifornien råkade det vara så att den kampsport som erbjöds på mitt college var aikido. Så det bara blev så. Och så snart jag började träna, från dag ett, kändes aikido helt naturligt för mig. Jag kände att det här är bra och jag älskade att falla. Jag var som Evel Knievel (amerikansk motorcykelstuntman, intervjuarens anm.) från början, jag ville hoppa över fem eller sex personer. Då i början, som tonåring, var det som tilltalade mig det gymnastiska och ukemiträningen, att utmana mig själv och att ta så många fall som möjligt. Sådana saker betydde mycket i början och senare var det känslan av awase och aikidons filosofi som blev viktiga.

Men från dag ett hade jag bara en tanke: att bara träna så mycket aikido som möjligt. Kunde jag träna varje dag gjorde jag det. Om dojon var stängd tränade jag för mig själv, så jag var väldigt motiverad ända från början. Men det var de kinesiska kockarna och sedan ukemiträningen som fångade mig.

Svenska Aikidoförbundet:
Och vad motiverar dig att fortsätta?

Pat Hendricks:
För mig är aikido magiskt. Det är en serie av principer och undervisningstekniker, som jag lärde mig av min lärare Morihiro Saito Sensei, som är oöverträffade. Jag känner mig på samma gång utmanad och motiverad. Det är utmaningen i att ta någon till en ny plats. Man ser nybörjare komma och vara motiverade för något och man vet vad som kan hjälpa dem att växa. Och steg för steg hjälper man dem vidare till nästa nivå eller nästa plats och man ser dem växa. Det är för mig det mest givande med aikido. Det är vad jag i huvudsak lever och undervisar för – att se mina elever växa.

Maria Mossberg Ahlström, presentation

Maria Mossberg AhlströmMaria Mossberg Ahlström har tränat aikido sedan 1991 på Iyasaka Aikidoklubb i Stockholm. Hon drar mycket inspiration från Igarashi sensei och tränar också gladeligen för Kobayashi, Hiroaki, Endo, Tissier och en massa bra svenska instruktörer. Förrutom att träna mycket själv så håller Maria läger runt om i landet, och även utomlands, och är en mycket uppskattat instruktör.

Maria tycker att aikido är otroligt roligt, och det märks när hon instruerar, hon sprider glädje på mattan och delar med sig av sina aikidokunskaper på ett pedagogiskt och lättfattligt sätt. En av sakerna med aikido som Maria tycker om är att man kan lära sig nya saker hela tiden – man blir aldrig fullärd! Och genom att träffa nya människor på mattan lär man sig alltid något nytt! Maria innehar 5:e dan i aikido och är medlem i Svenska Aikidoförbundets graderingskommitté.

Jennie Hedrén Hasselros gjorde intervjun sensommaren 2012.

Maria Mossberg Ahlström, intervjun

Svenska Aikidoförbundet:
2012 har styrelsen för Svenska Aikidoförbundet valt att utropa till jämställdhetens år. Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Maria Mossberg Ahlström:
- Jag tycker det är ett jättesvårt ämne, det blir lätt lite krystat när man diskuterar sånt här. Vi tränar tillsammans, män och kvinnor, gamla och unga men visst finns det skillnader och ibland på hur man förhåller sig mot män och mot kvinnor. Det blir lätt att man fokuserar på hur män förhåller sig mot kvinnor men ibland kan det vara så att vi tjejer inte heller förhåller oss så bra till just tjejer. Vi är dåliga på att uppmuntra varandra och det blir lätt konkurrens.

Till viss del kan man förklara detta med en generell bild av hur hierarkin ser ut, och skillnaden mellan mäns och kvinnors. Den manliga hierarkin är triangelformad, längst ner i basen är den stora massan, när någon individ avancerar uppåt blir det en dunk i ryggen ”bra jobbat, jag kommer efter”. Kvinnor har en mer linjär hierarki, alla ska vara på samma nivå, om någon individ kliver av linjen blir det tyvärr sällan uppmuntrande ord utan snarare ifrågasättande ” Vad har hon gjort för att komma dit, hon är egentligen inte så duktig? Visst är det inte alltid så här men jag har tyvärr känt av det ibland, framför allt när jag var yngre. Det var inte alltid helt lätt att berätta för de andra tjejerna i klubben att jag blivit inbjuden att instruera på en annan klubb, jag kände det som om jag tog för stor plats. Vi var ett antal tjejer som tränat lika länge, och några var till och med bättre än mig, ändå var det jag som fick förfrågan… det var nog för att jag var mer framåt, åkte på läger och ville komma ut och synas.

Svenska Aikidoförbundet:
I samhället i stort så behandlas män och kvinnor olika på grund av deras könstillhörighet. Vad är dina tankar om detta om du tänker på män och kvinnor under träning.

Maria Mossberg Ahlström:
Jag tror att man ska försöka behandla alla lika, oavsett om de är män eller kvinnor, snarare ska man titta på individen och dens förutsättningar. Däremot kan man nog generellt säga att man bör uppmuntra tjejer lite mer och ge dem ett större utrymme. De tar inte plats lika självklart som killar, generellt sett.

Svenska Aikidoförbundet:
Vilka – om alls några – tycker du är den största skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas under Keiko?

Maria Mossberg Ahlström:
Ibland blir det lätt så att instruktören kastar killar högt och gör kanske en ikkyo om man har ett kvinnligt uke. Vet inte varför men kan ha att göra med storleksförhållandet – män/kvinnor, men det borde inte behöva vara så. Tror också dessvärre att det är vanligare att man som kvinna får mer instruktioner av ”hjälpsamma” manliga medtränanden. Inte för att det behövs utan kanske för att vi gör ett osäkrare intryck. Uppmuntra hellre tjejer att ta för sig. Att våga lita på att det man gör är bra.

Svenska Aikidoförbundet:
Skulle Du kunna vara så snäll och ge ett exempel, om det någonsin hänt, när du senast upplevde problem under träning – som enligt Dig – mestadels kom av det faktum att Du är kvinna.

Maria Mossberg Ahlström:
Ibland händer det att, framför allt med nybörjare, att de håller lite extra hårt och vill att man ska bevisa att det fungerar, hände oftare när jag var yngre, men visst händer det fortfarande.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad har Du för tankar om hur man kan motivera mer tjejer och kvinnor att börja med aikido och vad har Du för tankar om att upprätthålla detta intresse?

Maria Mossberg Ahlström:
- Jag tror att tjejer idag vill ha mer fysisk träning. Man går på gym och detta ska hinnas med mellan plugg, skolan, barn, jobb och när man väl tar sig tiden vill man se resultat, man vill bli svettig, känna att man stärker musklerna, m.m. Detta kan ibland vara lite krångligt med aikidon, framför allt om man är ny och alla som man tränar med vill visa en tillrätta. Så, låt nybörjare få köra på, känna att de kan göra tekniken, få upp lite flås. Eller varför inte lägga in lite mer sit-ups eller liknade under träningen.

Sedan kan det nog vara lite ensamt som tjej att träna ibland, det är inte alltid man får sällskap i omklädningsrummet. Vi har ju tur på Iyasaka och är ganska många tjejer. Om du kommer till en klubb med få tjejer eller bara killar kan blir det ju lätt väldigt ensamt i omklädningsrummet. Ingen att prata med om hur träningen var eller någon att fråga om det är något man undrar över. Här ligger ett jättestort ansvar på de som tränar, de kan ju givetvis inte följa med in i omklädningsrummet men att de fångar upp tjejerna innan och efter, - är allt ok -jättekul att du kom – ses nästa gång. På så vis syns man även utanför mattan och det ges möjlighet att ställa lite frågor

Svenska Aikidoförbundet:
Vad är dina tankar om vikten av kvinnliga förebilder inom Aikido? Och – om du skulle kunna vara så snäll – vad tror Du att Aikido generellt har att vinna på att betona kvinnor och kvinnliga förebilder?

Maria Mossberg Ahlström:
- Hade du frågat mig för 15 år sen så hade jag sagt att just kvinnliga förebilder inte behövs. Det hade nog med att göra att det fanns massa bra tjejer runt omkring mig. Jag tittade efter förebilder i stort och inte beroende på vilket kön de hade. De som jag sedan tyckte var bäst var dock oftast män så jag strävade efter att träna med dem och som dem, vilket var helt naturligt för mig och inget jag funderade på.

Med åren har jag dock börjat se det annorlunda. Mycket pga. att jag har haft förmånen att få hålla läger på olika klubbar och det ibland kommer det fram tjejer till mig som säger – Oh va bra det är att se att det är en tjej som har svart bälte och att man kan bli så duktig. Jag har även fått höra mycket positivt om att jag sitter i graderingskommittén, att man tillför en bredd och ibland kanske ett annat perspektiv. Jag tror att man som kvinna och instruktör kan hjälpa till att skapa en förståelse för att alla inte ser likadana ut, vi vet hur det känns att vara svagare, kortare, mindre handleder, m.m. och det påverkar såklart vår aikido och det vi lär ut.

Svenska Aikidoförbundet:
Till sist – kan Du vara så snäll – att för dem som inte är så bekant med dig – beskriva vad som motiverade Dig till att börja med Aikido och vad har motiverat dig under åren att fortsätta?

Maria Mossberg Ahlström:
- Det är väl bäst att jag svarar sanningsenligt på detta (skratt). Anledningen till att jag började träna är att jag hade en tjejkompis som sa att det fanns så himla många snygga killar som tränade aikido, så därför dök jag upp på Iyasaka 1991. Sen fortsatte jag för att jag tyckte det var så roligt att träna och falla, framför allt falla var min grej. Jag tyckte det roligaste med träningen var att ”flyga”. Jag var rätt ointresserad av torirollen de 7 första åren kan man nog säga. Efter det så har nog utmaningen varit det som har hållit mig kvar, att det alltid finns mer att lära, nya fall som man ska försöka bemästra, instruktörer som gör tekniken lite annorlunda och som jag vill försöka begripa, vilket inte alltid är fallet.

Sen har ju även aikidon blivit något av en familj för mig, jag har lärt känna många människor genom åren och några av dem är mina allra bästa vänner idag.

Avslutningsvis: Intervju med intervjuaren Anna Stensland Spangfort

Anna Stensland SpangfortAnna Stensland Spangfort har gjort de flesta intervjuerna med de framstående utländska kvinnliga instruktörerna.

Förbundsstyrelsen tyckte att det kunde vara intressant att höra vilka intryck Anna fått av att göra dessa djuplodande intervjuer. Så här följer svaren på några frågor som vi ställde henne.

Innan vi kommer till frågorna så vill vi nämna att Anna har tränat Aikido sedan 1984 och innehar idag 4:e Dan aikikai. Hon har tränat i ett flertal klubbar - först för Stefan Stenudd i Brandbergens Aikidoklubb. Sedan följde Izanagi, Högdalen och därefter i Iyasaka fram till 2009, då hon började instruera i Gubbängens Aikidoklubb. Hon har även som så många andra tränat i Japan.

Anna har även ett förlutet i Svenska Aikidoförbundets förbundsstyrelse där hon i flera år var förbundssekreterare.

Frågorna till Anna Stensland Spangfort

Svenska Aikidoförbundet:
Du har för Svenska Aikidoförbundets räkning intervjuat ett antal högt graderade instruktörer. Kan du kort beskriva vad detta inneburit för dig?

Anna Stensland Spangfort:
Faktum är att det har betytt massor! Det har varit en ära att få lära känna dessa kvinnor som tränat så hängivet så länge och mitt nätverk har utökats enormt!

En reflektion är att det var väldigt lätt att komma nära dessa kvinnliga senseis, de har direkt öppnat sig och personligt beskrivit sina erfarenheter och åsikter. Undrar vad som skulle hända om jag ställde snarlika frågor till en manlig högt graderad sensei… En input från Linda Holiday sensei var att man skall våga ställa frågor eller be om saker och att det oftast fungerar om man har inställningen att förfrågan kommer få ett positivt mottagande.

Svenska Aikidoförbundet:
Vilket eller vilka intryck tar du med dig hem till din egen klubb?

Anna Stensland Spangfort:
Vikten av att använda tjejer/kvinnor som uke så att kvinnliga utövare kan identifiera sig . Jag insåg att jag nog själv oftast använder manliga ukes som är lyhörda och kan falla bra och snabbt för att jag vill att min teknik skall se ut att fungera så bra som möjligt…så om jag ändrar på det kan jag göra en liten skillnad!

Jag insåg också att vi i min klubb just nu saknar unga instruktörer som kan vara förebilder för nya utövare både manliga som kvinnliga. Så det gäller att stötta de yngre till att göra uppvisningar och till att bli instruktörer!

Svenska Aikidoförbundet:
Är det något avslutningsvis som du vill dela med dig som du kommit att tänka på eller lärt dig efter du genomfört intervjuerna.

Anna Stensland Spangfort:
Jag har funderat mycket på idén om att ha ett läger med och för tjejer/kvinnor. Bara för att det skulle vara kul att uppleva tillståndet av att vara i total majoritet. Utifrån vad Linda Holiday berättade tror jag ett det skulle kunna ge ytterligare en känsla och en erfarenhet som kan vara intressant att få uppleva! Så den idén skall jag nu sondera och se om det finns gehör för!

 
Svenska
Aikidoförbundet
Ölandsgatan 42
116 63 Stockholm
Tel: 08-714 88 70
E-post:


Ansvarig utgivare:
Per-Åke Wilhelmsson
Svenska Budo & Kampsportsförbundet